Dagens smiley blir...*trummvirvel*

   Den här! Hööksshopping! :D

Kram

/Caroline

Okej, episk rubrik va? XD Men jag visste inte vad jag skulle skriva ... :P Jag ska nu berätta om hela min "historia" av ridningen. 

När jag var mindre så red jag ponnyridning ganska mycket, så fort vi var på marknad och jag fick syn på en ponny så ville jag ju såklart rida och klappa. Men vem ville inte det? När jag blev lite äldre så började jag tjata, mamma, jag vill börja rida! Men mamma ville inte, hon hade ju själv ridit som liten - hon sa att det enda ridningen handlade om var att man kom till ridskolan, fick sin häst, gick till nån i stallet och frågade "Kan du sadla den där hästen åt mig?", "A, visst.". Så fick man hästen, red den där halvtimmen eller vad man nu fick, gick in i stallet och gav hästen till någon annan som sadlade av. Det var inget mer med det. Jag blev besviken men jag trodde på det hon sa och tjatade inte mer. Men jag släppte aldrig tanken med ridningen. Jag och mina kompisar byggde upp hästhinder av grenar och sånt i trädgården som vi hoppade över. Jag läste bara hästböcker, satte upp hästplancher i mitt rum - allting kretsade runt hästar!! Min ena kompis var också jätteintresserad av hästar, så vi pratade massor om hästar, hur kul det skulle vara om vi fick börja rida, båda två i samma grupp! Vi skaffade till och med låtsashästar och låtsades att vi red dressyr och hoppade och red ut i skogen. 

Så var det den där dagen. En dag i mars 2009 kommer jag ihåg. Jag hade precis varit hos den här kompisen och vi hade som vanligt pratat om hästar och lekt hästar och hela grejen! Jag kom hem och det första mamma sa var att hon ville prata med mig. Vi gick och satte oss vi köksbordet. Hon sa "Jag och Linneas(kompisen)mamma har pratat lite. Vi har förstått hur mycket ni tycker om hästar så... vi har betalat en termin på Hamre Ridskola åt er! Gissa vad jag gjorde? Jag skrek!! Jag skrek så högt att vi fortfarande pratar om det som "det högsta skriket jag någonsin hört", jag blev så glad och jag flög runt bordet för att krama mamma. Ni kan ju gissa vad jag pratade om resten av kvällen. 

Jag började räkna dagarna tills att jag skulle få åka till ridskolan. Till slut var det dags! Jag och mamma åkte dit, vi gick till Receptionen. Lotta hette våran ridlärare som vi hade då. "Tiny Queen" sa hon. Jag upprepade namnet för mig själv, om och om igen. Det var nog det finaste hästnamn jag hört! Hon var redan klar inne i ridhuset, så jag gick bara in och så hjälpte mamma mig upp. Jag var helt salig över att få sitta på en häst! Mamma ledde mig först, och jag bara satt och gungade med, jag glömde helt bort alla andra i ridhuset! Och helt plötsligt så skulle vi tydligen trava också! Det är ju inte så bra att trava på sin första lektion men jag tyckte att allt var så roligt så jag ville ju verkligen pröva! Det gick ju inte så fort eftersom att alla var nybörjare, men rida lätt kunde jag inte! Men Tiny var så duktig och följde spåret och travade helt själv, jag gjorde inte ett smack. Så efter ett tag så släppte mamma taget och gick in på mitten, och jag klarade mig helt själv! Resten av kvällen var jag nog lite i min egna lilla värld, jag var så glad över att allt hade gått så bra! Jag hade Tiny nästa vecka också, och det gick lika bra igen! Men sen, den tredje veckan. Vi skulle byta hästar! Mona blev det den här gången! Nej, men jag ville ju ha Tiny igen, hon hade ju blivit min favorithäst! Jag var jättenervös över att få rida en ny häst. Och dessutom så skulle jag göra i ordning henne också. Men när jag hälsade på henne så försvann nervositeten nästan helt. Hon var så snäll! Det gick sååå bra att rida henne, även om jag fortfarande inte kunde rida lätt. Men jag fick ha Mona några lektioner till och jag hade innan lektionen läst en bok där det stod om att lära sig att rida lätt. Och där stod det "Messa för dig själv, ett två ett två ett två, upp ner upp ner upp ner". Okej, tänkte jag "upp ner upp ner upp ner" och så sa det klick! Jag fick in takten och tappade bara takten ibland! Men då fick jag veta vad vi skulle göra senare den lektionen - hoppa! Ett litet kryss bara, men vad gör man när man är rädd och aldrig har hoppat förut, och så har man en häst som tar i så in i berget när hon hoppar att hon är runt en halvmeter extra över hindret? Klamrar sig fast såklart! Jag vände mot hindret och blev helt överrumplad när hon satte av i galopp och tog ett tigersprång över hindret! Jag tappade stigbyglarna, och innan jag visste ordet av så satt jag bakom sadeln, på rumpan på Mona! Men som tur är så stannade hon direkt så att jag kunde kravla mig upp igen, och när jag hoppade en gång till så gick det bättre för då var jag beredd på hennes språng!

Efter allt det här så utvecklades jag fort! Jag red massor av olika hästar och det gick ofta jättebra och jag fick beröm. Men jag hade hela tiden ett problem, och det var att sitta ner i traven, vilket jag ibland har numera också. Jag tappade ofta stigbyglarna och blev rädd för att trilla av, spände mig mer och så skumpade det något fruktansvärt! Men det gick bättre och bättre och så kom den där dagen! Jag hade fått Mona igen och var överlycklig, min favorithäst som hon hade blivit direkt efter att jag ridit henne första gången! Vi stod på stallplanen och skulle skritta ut en bit innan vi gick in i ridhuset. Och då sa ridläraren "Jag hade faktiskt tänkt att ni som vill skulle få pröva att galoppera lite!" Ett sus gick då genom hela gruppen, det var ju det alla hade längtat efter att få göra! Alla längtade efter att få gå in i ridhuset! Så när vi tillslut gjorde det så travade vi lite där inne och sen så skulle vi få galoppera! Mona var inte så glad över det, men så var ju inte jag speciellt duktig eller. Men jag fick en långsida eller två, och efter lektionen så kändes det som att jag skulle spricka! 

Efter den lektionen så flöt allt på igen, jag fick rida massa olika hästar och galopperade på varenda en. Dock hade jag samma problem i galoppen som i traven, jag tappade stigbyglarna. 

Märker ni hur mycket saker som hänt för mig på Mona? Jo, det var faktiskt så att jag ofta gjorde saker för första gången på henne, men helt enkelt av ett sammanträffande. En gång red jag barbacka på henne. Det var en liten pojke, runt 3 år och hans mormor eller något sådant som stod på läktaren. Pojken sprang runt och förde oväsen men kvinnan brydde sig inte. Och precis när jag red förbi läktaren så fick den lilla killen någonting på läktaren att falla. Mona blev ju såklart rädd och kastade sig iväg, och jag som inte var beredd och red barbacka trillade ju såklart av. Jag gjorde mig inte illa och det skrämde mig inte ett dugg efteråt, men det var ju såklart idiotiskt av dom som stod på läktaren.

Och sen så flöt det återigen på. Det hände inget speciellt under den tiden. 

Men sen så kom det igen. Jag red West och galopperade. Jag hade som vanligt tappat båda stigbyglarna och helt plötsligt så kom hästen framför mig lite innanför spåret. West fick tävlingsinstinkt och skenade förbi hästen framför. Vi båda trillade av och den här gången gjorde jag mig illa. Jag landade på svanskotan och kunde knappt gå på en vecka. Det gjorde mig också väldigt rädd efteråt och jag vågade nästan aldrig galoppera mer. Det var ingen häst som gjorde att jag kände mig trygg, och ibland så kunde jag till och med känna att jag inte ville rida för att jag inte ville göra mamma besviken genom att inte galoppera. Men så fort jag kom till stallet så kände jag ju att jag ville rida, jag vill galoppera. Men galoppera, det vågade jag inte. Jag red en mycket liten häst ett tag där, och då vågade jag galoppera. Men så fort jag kom upp på en större häst så var det kört, jag vågade helt enkelt inte. Det blev sommar 2010 och efter sommaren så hade våran nya ridlärare(Anna-Lotta)kommit på ett nytt sätt för galoppen, för hon visste att många av oss tyckte att det var läskigt. Vi blev uppdelade i smågrupper på tre fyra stycken. Alla skrittade på ett led, och så stack den första gruppen iväg i galopp, medan ridläraren höll i den hästen som var först i gruppen efter så att den inte kunde rusa iväg och följa efter. Det som kändes bättre med det här var att eftersom att dom andra skrittade på spåret så var det alltid stopp någonstans! Det här gav mig verkligen modet tillbaka. Jag fick också otroligt snälla hästar, Speicin fick jag mycket och han var ju så bra att "lära" sig på. 

Och efter allt det här så har jag kommit dit jag är nu. Jag vågar hoppa och galoppera på i princip alla hästar nu och det känns så bra!

   Tiny Queen. Tiny var den första häst som jag red på på Hamre, och det är jag glad för! Hon är superbra som nybörjarhäst och fick mig verkligen att känna mig trygg!

Moon Light. Mona blev snabbt min favorithäst och jag har alltid tyckt om henne, hon var nästan alltid den som jag gjorde saker för första gången på.

PS förlåt för den mycket dåliga kvalitén och att det står Mona på bilden, men den är tagen från ett av mina mycket gamla stall från stallet.se då jag inte hade några bilder på Mona på den här datorn!

West. Jag trillade av West ganska rejält och blev tyvärr rädd för att galoppera. Men nu vågar jag galoppera på alla hästar, även West såklart.

Speicin. Speicin är helt klart den häst som fått mig att våga mest. 

Det här inlägget blev så långt men jag hoppas att nån orkar läsa det ;)

Kram

/Caroline

Dagens smiley blir...*trummvirvel*

   Den här! Stallet :D

Kram

/Caroline