Kan man sakna en plats så att det gör ont? Tydligen så kan man det...

Ändå sen jag föddes så har vi haft en stuga en bit utanför Sala. Eller ja, den var min morfars och han ägde den långt innan jag föddes också. Jag har en massa minnen därifrån. När jag och min kusin samlade smågrodor på vägen tillexempel. Vi hade en som vi döpte till Foppa. Vi släppte ner den i hinken med säkert 50 grodor i och så var utmaningen att hitta samma groda igen, vilket vi såklart trodde vi gjorde, flera gånger om! Men nu i efterhand vet jag ju att det inte var sant.

Eller badplatsen! Den bästa badplatsen som finns! Jag har så många minnen därifrån så det är inte klokt... Vi tog jätteofta mysiga kvällsdopp medans våra föräldrar satt på bänken och tittade på oss. 

Alla mysiga kvällar då vi satt inne och tittade på TV. Eller när vi satt på altanen och regnet öste ner och åskan mullrade. 

Och Sussi! Världens finaste underbaraste katt, vår älskade Sussi! Jag döpte henne när jag var kanske 6-7 år gammal. Hon kom till mormor och morfar en dag, mormor gav henne mat eftersom att hon älskade katter och så blev det bara så att hon stannade där! Jag kommer ihåg hur vi fick kämpa för att få in henne i transportburen när vi skulle ta henne från stugan in till stan igen. Och hur jag och Kim stormade ut ur bilen när vi såg henne ligga på rygg på dom solvarma stenplattorna och bara väntade på att vi skulle komma och klia henne på magen! Sen en dag så försvann hon bara. Vi tror att hon blev tagen av ett lo. Men jag hoppas fortfarande att hon lever och kanske bor hos någon annan. Om så inte är fallet så måste jag säga: R.I.P Världens finaste katt Sussi, jag kommer alltid att minnas dig <3

Eller alla mysiga vintrar när vi var där! Vi kom dit och fick gå runt med jackorna på inomhus tills vi fått fyr på brasan. Då blev det varmt och skönt och man kunde sätta fotöljen precis framför och värma sina fötter. 

Men förra våren, då bestämdes det, att stugan skulle säljas. Jag vet inte hur mycket jag grät, bönade och bad över att vi skulle ha kvar den, men nej, det var bestämt. Några som var intresserade kom och tittade, jag hatade dom när dom bestämde sig, åh vad jag hatade dom, det gör jag fortfarande även om jag vet att det inte är deras fel. jag hade ju bara hoppats på att ingen skulle vara intresserad så att vi skulle vara tvungna att ha kvar den. Jag kommer ihåg när jag åkte ifrån stugan för sista gången. Jag var knäpptyst hela vägen hem. Nu så finns det så mycket saker som påminner mig om stugan. Om jag ser randiga katter smyga förbi, röda stugor, så tänker jag på stugan.  Ofta börjar jag nästan gråta, att veta att jag aldrig mer kommer att få åka dit gör mig fortfarande nästan panikslagen. 13 år, hela mitt liv, så har stugan bara funnits där. Nu gör den inte det längre. Tanken på att någon annan är där nu, att kanske hela huset ser helt annorlunda ut, dom kanske tillochmed har rivit någonting, den tanken gör mig nästan äcklad. Usch vad hemskt detta är.